Igår var vi på återsbeök och träffade sjukgymnast Anna och Nixxas höger knä och ben är starkare än det var sist vi sågs. Rehab och simning har gjort susen på den biten - 12 veckors simning och styrka i koppel.Nu var det så att hon ändå inte kan fatta varför hon blir trebent emellanåt, vilket har varit sällan, men det har dock hänt en 2 ggr nu under rehaben. Anna kan inte luxera knät som man kan när det är en knäluxation, utan Nixxa var bara överrörlig sist, vilket nu är mkt mer stabilt. Musklerna sitter fint. Anna klämde vidare på Nixxas has och på knölen (som vi trodde var svullen och som vi kylde i somras då hon hoppade på tre ben första gången...) och hon ömmade igår och visade obehag när hon klämde och drog i den. Vilket då kan tyda på sheltihäl ???!!!???  De pratade om att Nixxa kan ha en mkt hög smärttröskel och visade inget obehag förra gången de "slet" i henne. Inte ens när hon var drågpåverkad sist. För sist då både vet och sjukgymn kände på "knölen" så visade hon inget obehag, så vi ska gå vidare till Södra djursjukhuset till en ortoped som jag blev informerad om var bra, som ska titta på hennes "hasknöl" och om det kan vara ev, sheltihäl. Anna tyckte ändå att även sheltihälen borde kunna gå att rucka mer med om det skulle vara sheltihäl, men Nixxas kropp menar hon är så stabil så hon kan inte rucka leder mm. Så Anna har bryderier över vad det kan vara och att hon blir trebent ibland. En op vill jag helst inte alls göra.... vill ha Nixxa hel som hon är, ett ingrepp är alltid ett ingrepp :o(Vi skulle iaf fortsätta med tyngder, åttor, serpentiner och simning tills nya rön fr ortoped kom. Eftersom vi inte varit hos någon riktig ortoped ännu utan det är bara tre veterinärer som har kikat på henne som sedan remiterade till sjukgymnasten som hoppades på att en rehab skulle räcka så blir det nu ortoped. Men skulle det nu bli op för ev sheltihäl, så känns det bra att Nixxa är så välmusklad efter rehabträning så hon snabbt kommer tillbaka igen. SÅ vår tävling i Kista kan jag ju glömma. Anna avrådde såklart vilket jag har full förståelse för... men kan det vara trist, tristare - tristas ibland..... JAG ÄR SÅ LESS !!!!!!   Framförallt då hon inte får ngn diagnos och då de inte hittar ngt. Röntgenplåtarna var hur fina som helst och de drar och sliter i henne och kan inte hitta något..... Ska man vara glad eller ledsen, ja det är the question ? ? ? Hittar ortopeden inget så visste de inte vad de skulle göra ??? Jaa, det är ju bara att gå vidare...Här en bild från våran härliga helg i Karlstad. Nixxa och jag hade några häftiga upplevelser där, som jag myyyyser av då jag kommer på dem eller ser bilder ifrån helgen..... Dit vill vi igen :o)Men här sitter hon efter näst sista loppet som vi fick gå av, då hon gjorde sig riktigt illa. Tur lillmatte kom så hon fick gosa lite, fast hon inte är ngn goshund ;o)Nixxa är så gossig och mysig nu så jag undrar om hon ska börja löpa om två månader. Sist hon löpte var i mars förra året, så det kan vara dags. Hon hoppar upp i soffan och sitter nära nära, det är såååå mysigt... Och så är hon ju världens bästa lekmamma och ligger på rygg och gnager lite på Naya, och så visar hon tänderna som Naya bara skrattar åt...och så får Naya gnaga lite på Nixxa. Skönt at mankan le åt de sakerna i allt elände........Heeeeeeelg sköööönt :o)